Uppställningsställen i Göteborg för personbilar är strikt olagliga. Men inte de två idag godkända och välbesökta skrot-kyrkogårdarna i Ryd och Båtnäs. Några nya kommer ändå inte någonsin att uppstå igen. Länsstyrelsens skrotningsförordning att kassera personbilen med återbruk grusar alla sådana tankar. De existerande har omsider fått miljödepartementens godkännande att dra in inkomster till samhällena. Många lyriska fordonsinnehavare åker till de isolerade ställerna årligen. Med sådant utfall backar även den mest högljudda miljöeldsjälen. Skrotgard Goteborg Det är turligt för många beundrare. Tjuvar och marodörer minskar ändå antalet. Det är framför allt jänkarna som dra till sig det bästa engagemanget. De bulliga formerna från dessa vidunder saknar jämförande. På den tiden skapades bilarna av designers, som inte behövde ta hänsyn på vikter eller bränsleförbrukning. Det är bara en dröm att vänta sig en ny Mercury Turn Pike Cruiser eller någon annan efterapning av dessa 50-tals utformade muskelpaket skall återuppstå. Det finns flertalet samlingsställen för avdankade fordonsvrak i landet. Men enbart ett par är behöriga av regionens miljökansli som varaktiga bilkyrkogårdar för trafikanter från Göteborg. Dessa allmänt bekanta platser är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Småland finns många hundra fordonsmodeller från början av 1900-talet och besöks av mer än 15 000 individer varje år. Trots ett myndighets fastställande om utgallring av alla fordon, har ett godkännande, som fortlöper till 2050. Det är verkligen ett bevis på besöksnäringens mening för platsen och värnas därför på yppersta förfaringssätt av de lokala myndigheterna. Årjängs stora attraktion i Båtnäs har inte haft samma undsättning till upprättande av attraktion. Här grundades en skrot under 1950-talet. Säljande av brukade reservdelar ägde rum till 80-talet då bilskroten lades ned. Skrotbilarna blev orörda efter särskild tvångsförflyttning av skrotbilar, som var parkerade på annans mark. Typ tusen annorlunda bilmärken från mitten av 1900-talet bevarades och bröderna Ivansson, som ägde fastigheten, medgav allmänheten att ströva omkring och observera de föråldrade klenoderna. Tragiskt nog har dessa vistelser inneburit minskade objekt. Speciellt har Volvo Pv-444 varit tilltalande för tjuvar. Bara stolar har kvarlämnats. Och om kyrkogårdaen för rostiga bilar i Värmland ska betraktas som sevärdhet eller miljökatastrof har avhandlas av miljönämnden. Numera klassas bilvrak, som miljövådligt avfall. Men så förlegade vrak har självsanerats och klimatbekymmer har befriats från skog och mark. Inte någon i Göteborg kommer dock att kunna beskåda bilar från de mest kända illegala skrot-kyrkogårdarna. Den mest kända stället upptäcktes på Gotland. I Tingstäde skyfflades ungefär 200 uttjänta bilar fram ur en myr. Fastigheten hade ägts av en myndighet, så försvarsmakten hade ansvaret för handhavande och tillsyn, då bilinnehavarna bestämde sig att jordfästa bilen på detta fiffiga sätt. Och Värmland har det förekommit dolda besöksmål. Östra Sivbergs gruva avvecklades och fylldes med vatten omedelbart under 1920-talet. Där förekom ett 20-tal vrak. De äldsta är över 70 år gamla. Numera finner man helt andra illegitima kyrkogårdar för rostiga bilar utspridda i landet. Det är förbluffande hur uselt dessa ihopsamlingsområden är selekterade. Att se sådana på vattenbevarade områden utan tillsyn av Miljövårdsverkets är egendomligt. Det handlar obestridligt om uppställningsställen. Bristen på handlanden från betrodd polis är närmast ödesdiger och uppmuntrar till många bedrägerier. En ära måste ändå lämnas till Sveriges 2 i särklass förnämsta och lagenliga gravplatser för gamla fordon i Årjäng och Småland. La pèche au brochet a la cuillère?