När man kollar upp en förbjuden uppställningsställe med bilvrak från Göteborg är det är inte märkligt, att en påhälsning på en bilkyrkogård innebär en nostalgitripp av sällan känt slag. De korroderade stålskletten från bilar på andra sidan av Atlanten får en att komma ihåg om en epok som de flesta inte varit med om, men eventuellt har drömmar om. Men perioden för sådana nyskapelser är slut. Förutsättningarna för miljö och bilkonsumtion har helt ändrats, också på den amerikanska marknaden. Massiva men otroligt smakfulla åkdon är en förgången tidsperiod. Och det är dessa hågkomsterna eller förhoppningar som väcks hos en hänförd gäst. Att påträffa rostiga kvarlevor efter en enkel typexempel förtar inte förnimmelsen om en design som aldrig kommer tillbaka. Tillföljd av de flesta årliga besökarna har 2 gravplatser för gamla fordon i Kyrkö Mosse och Båtnäs lyckats få permanent behörighet för verksamheten. Kommunens förenade intäkter från dessa får också en rabiat miljökämpe att tänka om. Men på något ställe har tongångarna varit högljudda. Att få medgivande för en upprättande är emellertid lönlöst. illegala insamlingsställen, som klimatmässigt kan jämföras med gravplatser för gamla fordon med skrotbilar, är ett växande problem, som verkar vara besvärligt att motarbeta. Det förekommer flera ihopsamlingsställen för avdankade fordon i Sverige. Men endast 2 är legitimerade av regionens miljökontor som bestående gravplatser för gamla fordon för resande från Göteborg. Dessa uppskattade platser är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Småland finns flera dussintals fordonsmodeller från 20- till 50-talen och besöks av mer än 15 000 individer årligen. Även fast ett samhällsorgans beslut om elimination av alla uttjänta bilar, har ett medgivande, som fortgår trettio år till. Det är verkligen ett belägg på turistverksamhetens mening för platsen och omhuldas följaktligen på ultimata sätt av kommunen. Årjängs stora attraktion i Båtnäs har inte haft samma hjälp till upprättande av kulturminnen. Här startades en bilskrot under mitten av förra seklet. Handel av beg. bilkomponenter fortgick till åttio-talet då skroten upphörde. Skrotbilarna blev stående kvar efter viss tvångsförflyttning av fordonsvraken, som var parkerade på annans mark. Cirka tusen olika märken från mitten av 1900-talet sparades och familjen Ivansson, som ägde bilskroten, medgav vanligt folk att gå runt och se de förlegade sevärdheterna. Dessvärre har dessa påhälsningar inneburit minskade bilar. Först och främst har Vw bubblor varit åtråvärda för kriminella. Bara dörrar och huv har kvarlämnats. Och om bilkyrkogården i Båtnäs skall ses som turistattraktion eller miljöförödelse har argumenterats av klimatnämnden. Nuförtiden kategoriseras ett uttjänt fordon, som miljöskadligt restprodukt. Men så föråldrade fordonsvrak har självrensats och miljöbekymmer har sanerats från marken. Inte någon i Göteborg kommer emellertid att kunna betrakta personbilar från de mest kända förbjudna bilkyrkogårdarna. Den mest uppmärksammade stället anträffades på Sveriges största ö. I Tingstäde skyfflades omkring 200 fordon fram ur en sumpmark. Egendomen hade ägts av Fortifikationsverket, så försvarsmakten hade ansvaret för hantering och övervakning, då fordonsinnehavarna beslöt att begrava bilen på detta smarta vis. Och Värmland har det förekommit dolda lockelse. Östra Sivbergs gruvhål avvecklades och vattenfylldes hastigt under 1920-talet. Där fann man ett 20-tal skrotbilar. De äldsta är över 70 år gamla. Idag hittar man helt andra förbjudna bilkyrkogårdar utspridda i Sverige. Det är förbluffande hur illa dessa ihopsamlingsområden är utvalda. Att observera sådana på vattenskyddade ställen utan kontroll av Naturvårdsverkets är påfallande. Det handlar glasklart om samlingsplatser. Hamta skrotbil Goteborg Försakelsen på aktioner från ansvarig polis är närmast katastrofal och uppmuntrar till många oegentligheter. En heder måste dock lämnas till Sveriges två i särklass förnämsta och lagliga bilkyrkogårdar i Båtnäs och Kyrkö Mosse.