Den fordonsägare från Uddevalla som vill vara med om en återblickande resa i personbilshistorien ska besöka en kyrkogård för rostiga bilar, som är motsatt till en lagstridig uppställningsplats med skrotbilar. Här kan man lokalisera många bilmodeller av olika modeller från 40-60-talet. Jänkare ofantliga som hus varieras med små bubblor i en salig kombination. Det mesta av inredningarna är väck för längesedan och bilarna liknar rost skrot. Men de välkända formerna kan man ännu se. Att skrot-kyrkogårdarna i Ryd och Båtnäs har förvandlas till platsens främsta turistattraktion är inte förunderligt. Även ifrågasättande klimatgrupper, som förordnat om borttransport av skrotbilarna, har förmåtts ändra attityd på grund av inkomsterna som kommer orten till gagn. Olyckligtvis har dessa charmfulla bilkyrkogårdar fått illegala efterträdare, som verkar hamstra kasserade personbilar. Skrothandlare Uddevalla Nya obekväma föreskrifter bromsar likväl tillåten upprättande. Att kassera personbilen med inlämnande av registreringsbevis, skrotintyg med avregistrering samt upprensning av naturfarligt spill erfordrar andra bestämmelser. Men de rådande två lagliga aktörerna kommer att roa personbilsentusiasterna en lång tid framöver. Det finns otaliga samlingsområden för ratade vrak i landet. Men endast 2 är godkända av platsens klimatbyrå som varaktiga gravplatser för gamla fordon för trafikanter från Uddevalla. Dessa uppskattade ställen är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Småland existerar många hundra fordonsmodeller från 20- till 50-talen och gästas av mer än femton tusen människor varje år. Fastän ett kommunalt beslut om utgallring av alla bilar, har ett tillstånd, som varar trettio år till. Det är verkligen ett belägg på turistnäringens innebörd för stället och omhuldas följaktligen på bästa förfaringssätt av den lokala förvaltningen. Årjängs stora attraktion i Båtnäs har inte innehaft likadan stöd till etablering av sevärdhet. Här grundades en skrot under 1950-talet. Säljande av brukade bilreservdelar pågick till 80-talet då skrotföretaget upphörde. De uttjänta fordonen blev stående kvar efter särskild omhändertagande av bilar, som var uppställda på annans egendom. Typ tusen skilda bilmodeller från mitten av 1900-talet bevarades och bröderna Ivansson, som ägde skroten, lät vanligt folk att vandra omkring och observera de föråldrade rariteterna. Sorgligt nog har dessa påhälsningar inneburit minskade personbilar. Framför allt har Volvo Pv-444 varit begärliga för kriminella. Endast dörrar och huv har kvarlämnats. Och om kyrkogårdaen för rostiga bilar i Årjäng skall ses som sevärdhet eller klimatkatastrof har avhandlas av klimatnämnden. Nuförtiden bedöms bilvrak, som klimatfarligt restprodukt. Men så ålderstigna fordonsvrak har självsanerats och klimatbesvär har sanerats från marken. Inte någon i Göteborg kommer emellertid att kunna betrakta fordon från de mest kända illegala skrot-kyrkogårdarna. Den mest uppmärksammade platsen påträffades på Sveriges största ö. I Tingstäde schaktades cirka 200 bilar fram ur ett kärr. Egendomen hade ägts av Fortifikationsverket, så försvarsmakten hade ansvaret för handhavande och övervakning, då bilägarna tog beslutet att jordfästa bilen på detta fiffiga sätt. Och Värmland har haft dolda lockelse. Östra Sivbergs gruvhål lades ned och fylldes med vatten snabbt under 1920-talet. Där hittade man ett tjugotal bilvrak. De äldsta är från mitten av 1900-talet. Idag finner man helt andra illegala gravplatser för gamla fordon utspridda i landet. Det är överraskande hur dåligt dessa ihopsamlingsplatser är selekterade. Att beskåda sådana på vattenbevarade områden utan kontroll av Miljövårdsverkets är anmärkningsvärt. Det handlar obestridligt om uppställningsställen. Avsaknaden på handlanden från ansvarig myndighet är närmast ödesdiger och inspirerar till många fuffens. En heder måste dock lämnas till Sveriges två i särklass högättade och lagenliga kyrkogårdar för rostiga bilar i Årjäng och Kyrkö Mosse.