Skroten för vanliga medborgare i Uddevalla
Gravplatser för gamla fordon har förvandlas till enorma lockelse för alla bilentusiaster, som bidrar till ganska mycket av lokalsamhällets turistintäkter. Flera vanliga skrotar har försökt att forma någonting motsvarande igenom att bevara ålderstigna bilar. Ansedda bilmodeller skulle kunna få hit bilentusiaster till bilskrot i Uddevalla, men Transportstyrelsens bilskrotningsföreskrift med avregistrering sätter stopp för sådana handlingar. Och det förekommer bildemontering med övriga syften än uppvisning av uttjänta personbilar för allmänheten. Många är förbjudna fordonsplatser, som är tydliga att observera. Ansvarig naturadministrering har skygglappar eller anklagar alla andra som ansvariga, varför dessa miljöskadliga områden jobbar utan besök av någon myndighet. Men det finns ett par seriösa bilskrotar som fått Länsstyrelsens förtroende att sköta sina äldre bilskrotar i naturen vidare. Det finns många skrothandlare och bilskrot där man lämnar bil i Uddevalla och där fordonsvrak saneras. Men blott två är godkända av områdets miljöbyrå som permanenta bilkyrkogårdar för turister från Uddevalla. Dessa berömda ställen är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Småland existerar flera dussintals modeller från början av 1900-talet och besöks av fler än 15 000 individer årligen. Trots ett myndighets rådslut om utrensning av alla personbilar, har ett godkännande, som fortgår till 2050. Det om inget är ett bevis på besöksverksamhetens värde för stället och vårdas för den skull på yppersta sätt av kommunen.
Bilskrot i Uddevalla vanlig skrot eller bilkyrkogård
Årjängs stora attraktion i Värmland har inte haft samma stöd till upprättande av kulturminnen. Här skapades en bildemontering under 1950-talet. Säljande av begagnade reservdelar ägde rum till 80-talet då bilskroten upphörde. Fordonsvraken blev kvarlämnade efter särskild omhändertagande av skrotbilar, som var parkerade på annans mark. Omkring tusen annorlunda fordonsmärken från 30-50-talet behölls och familjen Ivansson, som ägde skroten, medgav privat personer att promenera omkring och iaktta de föråldrade klenoderna. Den har en liknelse av bilskrot med självplock 3 mil från Uddevalla och tragiskt nog har dessa besök medfört minskade personbilar. Framför allt har Volvo Pv-444 varit omtyckta för tjuvar. Endast inredningar har lämnats kvar. Och om kyrkogårdaen för rostiga bilar i Värmland skall ses som kulturminne eller klimatförstörelse har debatterats av klimatkommittén. Idag klassas de övergivna bilarna, som miljögiftigt restprodukt. Men så ålderstigna vrak har självsanerats och klimatbekymmer har befriats från skog och mark. Inte en själ i Göteborg kommer ändå att kunna se fordon från de mest kända förbjudna gravplatserna för antika bilar. Den mest kända platsen anträffades på Gotland. I Tingstäde grävdes cirka 200 personbilar fram ur en sankmark. Marken hade ägts av Fortifikationsverket, så krigsmakten hade skyldigheten för hantering och kontroll, då bilägarna beslöt att dölja bilen på detta listiga sätt. Och Värmland har det förekommit dolda attraktioner. Östra Sivbergs brott avvecklades och fylldes med vatten snabbt under 1920-talet. Där fann man ett 20-tal uttjänta bilar. De äldsta är över 70 år gamla. Numera finner man helt andra illegala bilkyrkogårdar spridda i landet. Det är överraskande hur uselt dessa samlingsplatser är utvalda. Att se sådana på vattenskyddade områden utan kontroll av Naturvårdsverkets är anmärkningsvärt. Det är bilägarens uppgift att skrota sin bil i Uddevalla hos en seriös aktör enligt miljöbalken. Det handlar glasklart om uppställningsplatser. Försakelsen på aktioner från betrodd myndighet är närmast katastrofal och uppmuntrar till många fuffens. En heder måste likväl lämnas till landets 2 i särklass högättade och lagenliga kyrkogårdar för rostiga bilar i Årjäng och Småland.